Diabetes är en kronisk sjukdom, vilket betyder att du får leva med den vare sig du vill det eller inte. Det kan vara jobbigt men det behöver inte vara det.
Jag insjuknade i diabetes som 13 åring. Vi hade diabetes i familjen så jag tog beskedet med ro. En diabetiker får problem med sin bukspottskörtel. Bukspottskörteln, som hos friska människor producerar just den rätta mängd insulin som kroppen behöver just vid rätt tidpunkt, slutar att fungera och den egna insulinproduktionen avtar för att helt sluta fungera vanligtvis under det första året efter att du insjuknat.
Diabetes kan från person till person variera väldigt och man kan omöjligt säga att det som fungerar för en fungerar för alla. När jag insjuknade började jag med insulinbehandling i flera doser per dag genom injektioner. Det kändes som det ända rätta. Jag kan inte säga att jag har gjort allting rätt hittills men jag har i alla fall kommit underfund med vad som fungerar för mig och min diabetes. Min akilleshäl med min självvård har varit att jag som ung inte brydde mig tillräckligt. Jag kunde gå med höga värden utan att det störde mig där och då speciellt mycket. Detta har man också sett i min benägenhet att inte ta tillräckligt mycket mätningar. Detta har lett till att jag som värst hade ett HbA1c på över 10%, vilket motsvarar ett dagsmedeltal på 13,7 mmol/l. Att ha ett långtidsvärde på denna nivå leder förr eller senare till komplikationer. Jag har tur som inte drabbats hittills.
Det var först när jag blev far efter 27 år som jag började fundera över vad jag håller på med. Man började tänka på att vill jag att mina barn ska ha en far som dör i förtid av olika komplikationer? Jag tror att det är aldrig försent om man har en dålig blodsockerbalans. Det handlar egentligen bara om att ”get your shit together”.
Pumpbehandling
Jag fick min första insulinpump i 30 års åldern. Jag hade tidigare erbjudits en, men aldrig haft ett intresse för den. Det var främst min aktiva fotbollskarriär som jag tänkte på och att insulinpumpen skulle vara ett hinder för mig som målvakt. När du har en insulinpump så har du en plastnål i huden. Genom den får du den insulin som du behöver. Den största skillnaden med att ha pump istället för att ge injektioner är att istället för att ge dig själv minst 6 sprutor om dagen så har du nålen i magen hela tiden. Du behöver dessutom inte ha långverkande insulin eftersom pumpen kan ställa in precis hur mycket kortverkande insulin som den ska ge dig jämnt i små mängder. Detta gör att insulindoserna blir jämnare. Man kan lätt missförstå att pumpen sköter sig själv, det gör den inte. Den är endast ett verktyg som du styr.
Livet blev flexibelt
Jag hade som sagt länge varit en motståndare av pump men jag ville ha en bättre balans och var därför villig att prova på. Min diabetes skötare var dock noga att poängtera att pumpen i sig inte gör någon skillnad om inte jag själv börjar ta prover. Så jag fick bevisa under ett halvår att jag var värd att få pump. Mitt långtidsblodsockervärde blev bättre efter att jag fick pumpen. Men hela mitt liv blev mycket mer flexibelt. Det var speciellt genom min löpning men också genom min varierande kost, som jag märkte hur mycket flexibilitet pumpen gav mitt liv. Jag kunde börja springa långa lopp utan att äta destomera. Med pumpen kan du ställa in en tillfälligt lägre basinsulindos som gör att blodsockret inte sänks under perioden när du är fysiskt aktiv. Detta fungerar likadant vid kroppsarbete som i olika konditionsgrenar.
Dieter
På samma sätt har jag erfarit att det fungerar för mig att variera mitt kolhydratintag. Jag har även provat att vara hela dagar utan mat bara genom att reglera mina insulindoser med pumpen. Detta är inte något som rekommenderas från diabetesmottagningen, utan något som jag själv valt att experimentera med.
Skulle någon av mina barn få diabetes idag så skulle de få insulinpump direkt. Jag är otroligt glad i min insulinpump. Jag tror att den är det bästa för alla diabetiker, men det krävs att man engagerar sig. Dock kan jag inte säga att det är så för alla, vi är ju olika.
